En färsk artikel i den vetenskapliga tidskriften "Plants" analyserar det nuvarande samarbetet mellan genbanker i Europa. Uppsatsen skrevs gemensamt av chefen för CGN:s växtgenbank, sekreteraren för European Cooperative Program for Plant Genetic Resources (ECPGR), och den tidigare samordnaren för det virtuella europeiska genbanksinitiativet (AEGIS). Denna självreflektion resulterade i ett detaljerat dokument med tydliga slutsatser.
Samarbete i Europa
European Cooperative Programme for Plant Genetic Resources (ECPGR), en paraplyorganisation för europeiska länder inom området för växtgenetiska resurser, har utvecklat många värdefulla gemensamma aktiviteter bland europeiska genbanker under de senaste fyra decennierna. Detta har dock inte resulterat i ett väsentligt utökat samarbete.
För att förbättra denna situation etablerades AEGIS (förkortning för: "A European Genebank Integrated System") 2004. AEGIS är ett ECPGR-initiativ som syftar till att effektivt bevara och ge tillgång till unika bakterieplasma i Europa. Det är en virtuell genbank som administrerar "den europeiska samlingen", som består av anslutningar som förvaltas av AEGIS medlemmar (genbanker), som organiserar och täcker kostnaderna för det långsiktiga bevarandet och distributionen av dessa anslutningar. Material i AEGIS är tänkt att hanteras i enlighet med överenskomna kvalitetsstandarder och bör vara fritt tillgängligt i enlighet med de villkor som anges i det internationella fördraget om växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk.
För att analysera och utvärdera samarbetet skrev Theo van Hintum, chefen för CGN:s växtgenbank, Lorenzo Maggioni, sekreterare för European Cooperative Program for Plant Genetic Resources (ECPGR), och Johannes Engels, den tidigare samordnaren för AEGIS, den nyligen publicerade artikeln "AEGIS, den virtuella europeiska genbanken: varför det är en så bra idé, varför det inte fungerar och hur det kan förbättras". Artikeln beskriver historien om bevarandet av växtgenetiska resurser (PGR) i Europa och varför samarbetet mellan genbanker inte har förbättrats nämnvärt sedan ECPGR inrättades. Författarna observerar att (1) ofta växtgenetiska resurser dupliceras i många samlingar, medan annat viktigt material saknas, (2) tillgång till materialet, om det överhuvudtaget finns tillgängligt, är ofta begränsat till en liten grupp människor som t.ex. kollegor i institutet, partner i ett projekt eller medlemmar i ett begränsat nätverk, och viktigast av allt, (3) kvaliteten på konserveringsmetoderna och det konserverade materialet är oklar och kanske ofta mycket låg.
Varför AEGIS inte fungerar
Författarna konstaterar att AEGIS hittills inte är framgångsrik. För lite material har inkluderats i denna virtuella genbank: 65,267 3.2 accessioner, vilket bara är XNUMX % av materialet som registrerats i EURISCO, den europeiska databasen för genbanksmaterial. Detta beror främst på att det inte finns några lämpliga incitament för att inkludera material i AEGIS och genbanker verkar vara ovilliga att förbinda sig till de kvalitetsstandarder som krävs utan sådana incitament. Kvaliteten på och tillgången till det inkluderade materialet är inte heller säkerställt, eftersom det inte finns någon mekanism som verifierar överensstämmelse med kvalitetsstandarderna.
Hur det skulle kunna förbättras
Genbanker kan och kommer inte att förlita sig på varandra om de inte kan vara säkra på kvaliteten och kontinuiteten i de samlingar som förvaltas av deras kollegas genbanker. Därför betonas behovet av att införa ett kvalitetssystem där genbanker kan bli AEGIS-certifierade. Resultatet av ett sådant system skulle bli att AEGIS-certifierade genbanker kvalificerar sig för stöd på nationell och regional nivå, eftersom de borde vara pålitliga bidragsgivare till att bevara genetiska resurser. Institutioner som vill bli AEGIS-certifierade genbanker, men inte uppfyller kraven ännu, bör stödjas av ECPGR och andra givare för att nå detta mål genom kapacitetsuppbyggnad, personalutbyten, stöd för att inrätta erforderliga anläggningar m.m.
Kontinuitet i samlingarna skulle kunna realiseras genom att skapa ett "öppet backup-system". Säkerhetsbackup är en standardaktivitet för alla välfungerande genbanker; de skickar prover av sitt material till en kollegas genbank och till Svalbard Global Seed Vault. Men för närvarande görs det i black-box-konstruktioner där endast givaren av materialet har tillgång till det. Författarna föreslår en liten ändring av denna procedur genom att gå med på att accessionerna i backup-genbanken kan användas för inkludering i en annan AEGIS-genbankssamling i det oönskade fall att den ursprungliga innehavsgenbanken inte längre kan ge tillgång till dessa accessioner.
Författarna drar slutsatsen att den europeiska genbanksgemenskapen helt klart har en önskan att professionalisera och samarbeta. Genom att skapa de rätta incitamenten och etablera den rätta infrastrukturen som stöds av finansiärer och beslutsfattare tror författarna att ett effektivt system för samverkande genbanker kan skapas i Europa.
För mer information:
Wageningen University & Research
www.wur.nl